Samsjuklighet

Samsjuklighet

KOL påverkar inte bara lungfunktionen utan kan ses som en systemsjukdom. Faktorer som bidrar till utvecklingen av samsjuklighet (komorbiditet) eller systemmanifestationer är systemisk inflammation, blodgasrubbning, hormonell påverkan, immobilitet, aptitlöshet, lågt intag av makronutrienter (kolhydrater, fett, protein) och mikronutrienter (vitaminer, mineraler).

 

Kardiovaskulär sjukdom

Den vanligaste samsjukligheten vid KOL är kardiovaskulär sjukdom (hypertension, koronarinsufficiens, hjärtsvikt, arytmier). Förekomsten av kardiovaskulär sjukdom vid KOL är ungefär 50 %.

Många komponenter i behandlingen av kardiovaskulär sjukdom och KOL är gemensamma, såsom rökstopp, fysisk aktivitet och adekvat näringstillförsel.

En hjärtsviktsutredning bör göras om en person med KOL har en svårförklarad andnöd som ej förklaras av KOL eftersom risken för samsjuklighet är så stor och korrekt handläggning betydelsefullt (Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid astma och KOL, rekommendation 2).

Osteoporos

Personer med KOL har ökad risk för osteoporos och frakturer. Vid KOL föreligger flera riskfaktorer som är gemensamma för osteoporos såsom rökning, inaktivitet,  D-vitaminbrist, nedsatt nutrition och kortisonbehandling.

Personer med KOL har sämre balans och ökad fallrisk jämfört med friska jämnåriga. Med en ökad risk för osteoporos och frakturer är det av stor betydelse att bedöma balans och fallrisk, för att vid behov kunna sätta in balansövningar och andra åtgärder som minskar fallrisken.

Personer med KOL bör utredas för osteoporos  eftersom risken för samsjuklighet är stor och korrekt handläggning betydelsefullt (Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid astma och KOL, rekommendation 3).

Nedre luftvägsinfektion

Nedre luftvägsinfektioner är vanligare och får även allvarligare konsekvenser hos personer med KOL än hos befolkningen i allmänhet. Såväl rökning som sjukdomarna KOL och kronisk bronkit är riskfaktorer för att insjukna i pneumoni. Samma faktorer ökar även risken för att vara i behov av sjukhusvård och intensivvård vid pneumoni.

En exacerbation är en försämring av grundsjukdomen associerad till en övre eller nedre luftvägsinfektion. Akuta exacerbationer är vanligare hos personer som även har kronisk bronkit och orsakas huvudsakligen av luftvägsvirus eller bakterier.


Sömnrelaterade problem

Personer med KOL har sämre sömnkvalitet än friska personer. Den sämre sömnkvaliten innefattar problem med insomning, kortare sömntid, mer fragmenterad sömn och fler korta uppvaknanden. Orsaker till svårigheter att somna och till den sämre sömnkvaliten kan vara hosta och slemproduktion, desaturation, farmaka samt den dåliga sömnen i sig. Det är därför viktigt att inkludera sömnkvalitet som en del i utvärderingen av behandling vid KOL.

Personer med KOL har risk för sömnrelaterad hypoxi och hyperkapni vilket ökar risken för sekundär pulmonell hypertension och högerkammarhypertrofi. Personer med KOL och obstruktivt sömnapnésyndrom riskerar att utveckla en gravare hypoxi under sömnen jämfört med personer med enbart sömnapnésyndrom. Dessa personer har högre mortalitet jämfört med personer med enbart KOL med samma svårighetsgrad. Det är viktigt att identifiera dessa personer och erbjuda behandling med CPAP, eftersom mortaliteten då reduceras.

 

Kronisk bronkit

Symtom som vid kronisk bronkit ingår inte i den definition vi idag använder för KOL och luftvägsinslaget vid KOL är huvudsakligen bronkiolit. Definitionen av KOL innefattar en obstruktiv lungfunktionsnedsättning som ej normaliseras, men vid enbart kronisk bronkit är lungfunktionen normal. Orsakerna till KOL och kronisk bronkit är likartade och kronisk bronkit kan vara ett tidigt tecken på KOL-utveckling.

Kronisk bronkit definieras som hosta och sputumproduktion under minst 3 månader per år, under minst två på varandra följande år. Begreppet kronisk bronkit har använts på olika sätt under olika perioder och har i Storbritannien och USA varit delar av det vi kallar för KOL.

En del personer med KOL uppfyller även kriterierna för kronisk bronkit och detta kan ses som en speciell typ av KOL. Det finns stöd i forskning för att personer med både KOL och kronisk bronkit har ökad risk för exacerbationer och behov av insatser från hälso- och sjukvården.

 

Undernutritionstillstånd

Begreppet undernutritionstillstånd används för att betona att det tillstånd som uppstår vid KOL inte är allmän undernäring utan ett specifikt identifierbart tillstånd. Undernutritionstillstånd innebär att en person förlorat så stor del av sin aktiva kroppsmassa samt har så låga depåer/nivåer av protein, fett och vitaminer och/eller mineraler att det har lett till försämrad organ- eller systemfunktion.

Prevalensen för undernutritionstillstånd hos personer med KOL har i rapporter varierat mellan 10-60%. I öppenvård är prevalensen 10-45% medan prevalensen i slutenvård är 30-60%.

Undernutrition kan inverka negativt på grundsjukomen och även leda till försämrad immunfunktion och ökad infektionsbenägenhet, försämrad blodbildning och försämrad kognitiv och emotionell funktion. Undernutrition ökar risken för morbiditet, ökad vårdkonsumtion och ökad mortalitet.

Kognitiv dysfunktion

Personer med KOL har ökad risk att ha nedsatt kognitiva funktioner såsom sämre reaktionsförmåga, minne och förmåga till abstrakt resonemang jämfört med friska äldre. En möjlig förklaring till detta är den minskade syretransporten till hjärnan på grund av lägre arteriell saturation.

 

Lungcancer

KOL och lungcancer är båda starkt rökrelaterade sjukdomar. Förutom rökningen kan det finnas andra individuella faktorer som gör att den som drabbas av den ena sjukdomen också har ökad risk att drabbas av den andra.

 

Diabetes och metabola syndromet

Det metabola syndromet är ett tillstånd som innebär en ökad kardiovaskulär risk. Det finns flera definitioner av det metabola syndromet med de viktigaste komponenterna är förhöjd fasteglukos eller insulinresistens, bukfetma, hypertoni, höga triglycerider och lågt HDL-kolesterol.

Det finns samband mellan nedsatt lungfunktion och det metabola syndromet, respektive diabetes även om det idag är oklart hur sambanden ser ut. Det är viktigt att hos personer med KOL bedöma och vid behov behandla riskfaktorer för hjärt- och kärlsjukdom.

 

Ångest och depression

Hos personer med svår KOL finns en ökad förekomst av depression och omkring hälften av personerna med KOL upplever depressiva symtom. I ca 20 % av fallen finns behov av antidepressiv medicinering.

Hos personer med svår KOL kan den ökade dyspnén leda till att man undviker aktiviteter. Undvikande av aktiviteter bidrar ofta till social isolering och förlust av tidigare sociala roller, vilket kan leda till ytterligare försämring och en ökad risk för depression.

Vid svårare KOL och vid utveckling av respiratorisk insufficiens är även oro och ångest vanligt.

Sidan uppdaterades senast: 2017-06-09